Tag Archives: Repression

Kort rapport från de tre första rättegångsdagarna

​Efter upptakten dagen innan med en svartblocksdemo med femhundra deltagare, ljudbil, fyrverkerier, hundratals tomtebloss och tal framför fängelset inleddes så rättegången mot de tre kamraterna från parkbänken den åttonde januari 2020 med kraftig försening. Förseningen, som gång på gång uppmärksammats i besvärade ordalag av åklagarvesslan Schakau, berodde på de säkerhetskontroller och den timmes tid för genomförande av kontrollerna, vilken Schakau själv haft inflytande över att besluta om. Även det femtiotal fullmunderade och konfliktsökande snutar som stod uppställda i parad på varje trappavsats, i varje korridor och skrymsle av byggnaden, ingick i dessa säkerhetsåtgärder.

De cirka hundra familjemedlemmar, kamrater, vänner, banditer, journalister och civila snutas som lyckades ta sig igenom kontrollerna, stämde upp i ett stort jubel med applåder, när de två fångarna äntligen släpptes ut i rättegångssalen. Åtskilda av en glasruta och ett nät som hindrade projektiler och andra föremål från att flyga mellan publik och domstol, hindrades vi på andra sidan inte från att skratta, gråta, banka i rutan och bänkarna, slänga kyssar, utbyta blickar och leenden, eller från att skandera: Frihet för alla fångar, så att det skakade i nazi-bygget, från att bua och förolämpa pressen eller att sjunga: I’m still standing, yeah, yeah, yeah, när våra kamrater återvände till salen från cellerna efter pauserna.

Det har nu gått tre rättegångsdagar och resultatet hittills har varit en boxningsmatch, där åklagaren uppvisat stor arrogans, en bekväm känsla av att vara oantastlig och alltid ha rätt, vilket under de haglande tekniskt mycket skickliga slagen från de sex advokaterna mest fått honom, åklagaraset, att framstå som en desperat, lättkränkt, vilsen och respektlös liten vessla. Domaren, som aldrig tidigare haft en så kallad politisk rättegång, har mest besvärat och överväldigad försökt hänga med i den showartade ordväxlingen. När hon väl har pratat så har hon varit lättsam, låtit sig köras över (inom juridiska formella gränser) och hon har hittills även låtit oss hållas, även när folk har lagt sig i rättegången från andra sidan glaset. Till exempel när en plit lade sin hand på en av kamraterna för att avbryta en diskret ordväxling med en av de andra kamraterna och ett starkt ”Rör honom inte!” kom från publiken. Detta ledde till tumult i rättssalen och åklagaren menade att ett daltande med publiken leder till extremistiska handlingar, och syftade på samhället i stort, vilket vidare ledde till en lång och aggressiv diskussion mellan försvaret och åklagarsidan.

I slutändan är detta bättre än att ha en strikt domare men en domare är aldrig mer än just en domare. Under dag tre visade hon med all önskvärd tydlighet att så är fallet, genom att bifalla eller ogilla hemställningar som framfördes till åklagarens fördel.

Bortsett från underhållningen, där åklagaren vid upprepade tillfällen sköts ner från sin trygga sadel, konstaterades det under andra dagen att kamraternas extraadvokater (varje kamrat har för närvarande en huvudansvarig advokat och en extra) inte kommer att betalas av staten. Åklagarens side-kick å andra sidan, herr Bornmann, fortsätter att få betalt under samma premisser som extraadvokaterna tidigare haft, det vill säga att fallet anses vara ett stort och avancerat fall. Beslutet, som fattades av Oberlandesgericht (OLG), vilket är en politiskt styrd domstol med goda relationer till polisledningen och åklagaren i fallet, innebär att kostnaderna på minst 400 000 kronor och eventuellt mycket mer, landar på kamraterna.

Med andra ord: de behöver pengar! Så, på alla vis det går, skramla ihop vad ni kan och skicka till :

Rote Hilfe e.V. OG Hamburg
IBAN: DE06 2001 0020 0084 6102 03
BIC: PBNKDEFF
Meddelande: Parkbank

Under den tredje dagen anfördes även en hemställan om att ogiltigförklara delar av utredningen så som den genomförts och att domstolen ska bortse från och eller diskreditera mediaövervakningen som varit runt fallet, då den obestridligt utnyttjats av flera samverkande snutmyndigheter för att på propagandamanér döma kamraterna på förhand. Anförandet hölls i över en halvtimme och tog upp flera exempel där snuten delar information med media, innan de delat den med försvarssidan. Information som inte sällan varit spekulativ men som presenterats som saklig och faktisk. Domaren beslöt att det i nuläget inte fanns anledning att bifalla denna begäran.

Ett av alla de citat som lämnat mer eller mindre anonyma snut-torra läppar och som reciterats i ett tiotal tidningar sedan dess, är att snuten i och med denna utredning anser sig ha ”stuckit rakt in i hjärtat av den anarkistiska scenen.”

De har onekligen stuckit rakt in i anarkins hjärta, in i kämpande kamraters hjärtan, men vi är som en nässla, som styvmorsviol, en gråbo, våra hjärtan är inte ett utan många, utspridda över hela växtkroppen i det som utgör anarkins och den anarkistiska kampens växtkropp. Som kirskål kommer vi att kväva repressionens avskyvärda, välansade gräsmatta och göra ojämn varje rak linje i dess trädgård.

Skaffa pengar och mod, fortsätt kämpa, skriv till kamraterna och besök rättegången!

I solidaritet med de tre kamraterna från parkbänken

Övervakning, DNA-prover och fler husrannsakan – ett par (äldre och nyare) nyheter om de tre från parkbänken

Update 08.11.

Enligt åklagaren ska en av de misstänkta ha stått under bevakning under kvällen då de greps och denne ska då ha fyllt en behållare med bensin på en besinstation.

Två av de misstänkta ska ha övervakats från det att det lämnade lägenheten till dess att de nådde parkbänken, där de sedan kontrollerades och greps av ett flertal civila snutar.

Som det tidigare rapporterats om, så togs DNA från de två kamraterna i häktet. DNA:t från den tredje personen fick först inte inhämtas, då de DNA-spår som funnits på bevismaterial (även om de var mycket svaga) ansågs bara vara av manlig härkomst. Den tredje kamraten kunde alltså inte kopplas till bevismaterialet. Efter att Generalstaatsanwalt överklagat beslutade Landgericht Hamburg att snutenn fick ta DNA från den tredje kamraten, med motiveringen att experter hos LKA (snuten) ansåg sig ha funnit ”komplexa blandspår”, där det tidigare bara varit mansspår. Alla tre DNA-proven jämförs förmodligen mot BKA-databanken (där alla brottsrelaterade DNA-spår samlas).

Den nionde oktober 2019 genomfördes på nytt en husrannsakan hos den tredje misstänkte. Snutarna befann sig till en början ensamma i lägenheten. Det enda ”vittnet” var låssmeden.

Officiellt var orsaken till husrannsakan sökandet efter en handskriven anteckning för att kunna jämföra med bevismaterial. Enligt ett beslut från LKA handlar det om att finna författaren till en lapp som beslagtogs i samband med gripandet. Det står nu även klart att utredningen fortsätter och framförallt att det söks efter fler inblandade. Under husrannsakan tydliggjorde LKA att människor i de tre:s omgivning övervakas och känns vid namn.

I samband med husrannsakan togs även DNA-prov från den tredje misstänkte.

Det sista beslutet från Landgericht beträffande den tredje personens DNA ogillades till slut. För närvarande väntas ett nytt beslut från Landgericht och DNA, som i och för sig finns hos snutarna, får inte fortsätta analyseras.

Det kommer i dagsläget inte begäras en ny häktesförhandling, då det uppenbart handlar om en pågående utredning och att en därför kan utgå ifrån att advokaterna inte får tillgång till (en stor del av) förundersökningen.

Om Generalstaatsanwaltschaft hålla sig inom sexmånadersramen, måste åtal väckas innan årsskiftet och den första processdagen måste ha ägt rum senast den åttonde januari 2020.

„they can bun my flesh, but they can’t touch my spirit, they wan‘ take way my freedom, but they can’t take away my spirit“

„they can bun my flesh, but they can’t touch my spirit, they wan‘ take way my freedom, but they can’t take away my spirit“

Denna text kommer från häktet Holstenglacis i Hamburg, där de två kamraterna från Parkbänks-fallet sitter häktade och har publicerats osignerad på https://parkbanksolidarity.blackblogs.org .

„they can bun my flesh, but they can’t touch my spirit, they wan‘ take way my freedom, but they can’t take away my spirit“

Varje cell, varje hårstrå, varje droppe blod är en del av min kropp. Genom att det tas ett DNA-prov från min kropps celler mot min vilja, såras kroppen av rättsapparaten och dess hantlangare, samma sak genom min fångenskap.

Jag kommer inte att gå in på de olika meningslösa argumenten kring denna utrednings DNA-stöld, då jag överlag inte vill rättfärdiga DNA-stölder. De DNA-databaser som inrättades för ett par årtionden sedan gömmer sig inte längre bakom skenargument som farliga våldsbrottslingar, utan är ett permanent verktyg i den statliga besattheten av datainsamling och kontroll. Från graffare till snattare, vi borde alla finans i deras register om de fick de som de ville.

Också inför domstol kan vi se den fortskridande utvecklingen av DNA, från att ha varit ett indicium till att bli ett bevis. Exempel på detta går att se i flera europeiska länder, där domar helt baserade på DNA som bärande bevismaterial sedan länge varit verklighet. DNA, som ett alltigenom ideologiskt instrument, gör det möjligt att använda en bild på en människa, en biografi eller en position tillsammans med en brottsanklagelse för att förkunna en dom, även om det inte bevisar något.

Det skulle dock vara fel att argumentera inom ramarna för deras självlegitimerade teater. Det ständigt pågående datainsamlandet av alla slag är uppenbarligen inte till för vårt skydd, för vårt välbefinnande, utan för att försvara deras härskande genom pengar, egendom och makten över andra människor. Tvärtemot ett vitt utbrett missförstånd så finns det inga neutrala databanker. De fungerar i enlighet med härskandets mentalitet. Det som idag är ”harmlösa” data, kan imorgon användas mot de som datan tagits från. Historien har på de mest fruktansvärda vis undervisat oss i just detta. Det som ena dagen är en lista, en förteckning, ett medlemskap, kan nästa dag bli en dödsdom. Att samhällets tillstånd förändras snabbt och aldrig är så stabilt som det påstås, det vet vi alla. Att frihetens fiender samlar data och kategoriserar människor i sina syften, det har genom vissa händelser den sista tiden ännu en gång förtydligats. Till exempel det högerextrema nätverket ”Nordkreuz” dödslista, ett nätverk som består av (Elit-)soldater från försvarsmakten, poliser, hemvärnsmedlemmar såväl som personer inom rättsväsendet och politiken. Eller hotbreven mot antiauktoritära och anarkistiska revolutionärer i Berlin, sammanställt och skickat av LKA-poliser med information ut polisakter och databanker. Databankerna, som runtom i Europa används mot människor i flykt, där deras kroppar mäts såsom boskap, för att möjliggöra identifiering på andra platser.

Men också den allestädes närvarande totala digitaliseringen spelar en stor roll. Data om oss som insamlas från sociala nätverk, telekom- och GPS såväl som allt vad online-shopping och ”sharing-mobilitet” heter blir alltså repressionsorganens huvudkälla. Dessvärre kan vi se ett skrämmande stort och frivilligt deltagande i dessa processer.

Därmed utesluts alla de människor som inte är en del av det etablerade legala samhället, t.ex. de som saknar papper. När samhället ständigt blir allt mer glasartat försvinner de platser där den permanenta kontrollen inte härskar. Den sociala dimman sig belysas inför makthavarna.

Individer som bär på en längtan efter ett liv i frihet borde, oberoende vilken situation de befinner sig i, försöka skapa okontrollerade platser och försvara dem, och stötta och visa sig solidariska med människor som förföljs, hotas, utnyttjas eller förtrycks.

Detta innebär dock en konflikt med de som härskar över oss. Låt oss ställa våra självorganiserade kamper mot deras världsordning.

UHA Holstenglacis, Hamburg, Augusti 2019

Husrannsakan 9 oktober riktad mot de tre från parkbänken

Igår den nionde oktober genomfördes vid lunchtid en husrannsakan i Hamburg av LKA-snutar. De skaffade sig tillträde till ett kollektivhus för att säkra skrivprover från den trejde, icke frihetsberövade personen. De lyckades även ta DNA av personen.

LKA-snutarna tillät inga vittnen och tog sig även in i andra utrymmen, som inte är kopplade till den anklagade personen, vilket strider mot de regler de säger sig försvara och leva efter… 

Fortsätt skriv och stötta de drabbade, såväl de fängslade som den som igår blev våldgästad.

 

Frihet, styrka och kärlek till de tre från parkbänken och alla de som drabbas av repressionen!

Frihet för de tre på barkbänken!

Under natten mellan den åttonde och nionde juli 2019 greps tre av våra kamrater och vänner. Under samma natt genomfördes flera husrannsakan i olika stadsdelar i Hamburg, där de boende i vissa fall slets upp ur sängen under pistolhot. Misstanken som ligger till grund för dessa repressiva handlingar är enligt åklagarmyndigheten förberedelse till mordbrand. Den nionde juli hölls häktningsförhandlingar och två av de tre häktades medan den tredje släpptes under villkoren att den en gång i veckan anmäler sig på en polisstation och inte lämnar landet. Den häktningsförhandling som yrkades av försvaret och som skulle hållas två veckor senare drogs tillbaka av strategiska skäl. Datum för ytterligare häktningsförhandlingar är för närvarande inte möjligt att sia om.

De båda fångarna har tvingats lämna ifrån sig DNA men den som befinner sig på fri fot har sluppit det, då det tydligen bara ska röra sig om ”manligt” DNA som spårsäkrats.

De båda fångarna har det under omständigheterna ganska bra. Snutarna måste vara med på besöken, så de en timme långa besöken som tillåts två gånger i månaden följer deras luckor i kalendern. Telefonsamtal, som tillåts totalt en timme i månaden, och brev övervakas och granskas av snuten, häktespersonal och åklagarkammaren. Med andra ord finns det ingen möjlighet till privata samtal mellan fångarna och deras vänner och familj. De har båda klart för sig vad denna plats förväntas göra med dem men de håller trots det huvudet högt och har solidarisk kontakt med de andra fångarna.

Den tredje från parkbänken mår också okej under omständigheterna. Alla solidaritetshälsningar och -aktioner från när och fjärran ger kraft och styrka att ta sig igenom den jävla skiten.

Även om den inte befinner sig i fängelse, så befinner den sig i en annan form av frihetsberövande. Särskilt skyldigheten att anmäla sig till en snutstation är ett maktutövande över en persons kropp. Alla tvångsåtgärder, oavsett om det handlar om fotboja, husarrest eller anmälningsplikt, är statliga instrument för att säkerställa att en inte kan fly detta system och att en till synes är utlämnad åt dess makt.

Från medias och snutens sida görs återkommande kopplingar mellan anklagelsen mot de tre och G20-toppmötet [i Hamburg 2017]. Här måste det dock sägas klart och tydligt: det är repressionsapparatens påhitt. Samtidigt går det inte att betrakta gripandet och häktningen av kamraterna utan den speciella situation och stämning som uppstått och fortfarande härskar i Hamburg efter G20-mötet. Efter det praktiska nederlaget på gatorna under julidagarna 2017 följde en medial och officiell motoffensiv från politiken och snuten i form av flera offentliga efterlysningar med bilder på personer som ska ha deltagit i kravallerna, inrättandet av specialkommissionen ”Svarta Blocket [Soko Schwarzer Block] ” m.m. som beredde väg för den politiska och juridiska hetsen. Bland annat för att möjliggöra och framkalla de ”hårda straff” som politiken krävt av domstolarna, skapades mycket välriktat ett klimat av splittring, avpolitisering och avståndstagande.

Säkerhetspolisen och andra myndigheter får fortsatt såväl medel som fria händer för att angripa och vända upp och ner på stadens radikala strukturer. Span, videoövervakning, mjukvara för ansiktsigenkänning… denna lista kan göras mycket längre. Vi måste även utgå från att dessa metoder används i detta nu.

Denna situation ska inte missförstås som en klagosång. När våra kamper är framgångsrika kommer staten alltid att reagera. Trots denna insikt är statens hämndlystnad fortsatt aktuell och det handlar inte om dessa påstådda handlingar, inte bara, utan det handlar om att staten försöker utforska och söndra varje antagonistisk rörelse; den försöker kriminalisera frihetliga idéer. Vi får alltså inte glömma andra processer och fångar i samma statliga ärende, som de i ”Elbchausee-processen” eller i storprocessen ”Rondenbarg-komplexet” som ska inledas mot slutet av året. Visa också dem er solidaritet och lämna inte de åtalade ensamma!

Denna post-G20-situation ramas in av en auktoritär utveckling och en högervåg i Europa. Taggarna utåt och repressionen inåt, det ständigt stegrande ropet efter lag och ordning, speciallagar som bundesländernas nya polislagar och läger för internerande av flyende människor, samhällets militarisering… alla dessa saker gör våra kamper mer akuta. Låt oss alltså inte tappa modet. Vi kommer att finna varandra på platser där motståndet växer och utmana den härskande ordningen.

Kampen mot fängelser och fängelsesystem kan inte frånkopplas den sociala frågan. Inte heller från den samhälleliga logik som bygger på auktoritet och härskande, på diskriminering, konkurrens, utnyttjande och orättvisor. Fängelser är ett av många, vart och ett mer eller mindre tydligt och kännbart, element i härskarstrukturens helhet. Element som ömsesidigt stöttar, förutsätter och legitimerar varandra. Så följer alltså även faktumet att majoriteten av fångarna är fattiga och People of Color denna logik.

Lagar och regler som bestäms av ett fåtal för resten av jordens befolkningen avgör vad som är rätt och fel, vem och vad som ska skyddas och vem som ska bestraffas. Dessa normer, som innefattar den statliga logiken, är något vi förväntas underkasta oss.

Det är kvittar för oss om de tre kamraterna eller andra fångar i de statliga hantlangarnas våld anses vara ”skyldiga.” Vi vet att makthavare runtom i världen i alla tider har spärrat in folk för deras idéer. Folk som misshagar, som uppfattas som missanpassade eller antagonistiska, de som motsätter sig detta system och som avslöjar dess maktkåthet.

Fängelser fungerar därför på flera nivåer. Å ena sidan ska de tjäna som avskräckande exempel mot utsidan och samtidigt ska de presentera statens ”framgångar” i kampen mot dess fiender. Å andra sidan (muren) ska fängelset bryta ner individen, gör den lydig och foglig eller i värsta fall begrava den levande. I denna process normaliseras fångenskapen. Cellen kallas för bostadsrum och gårdspromenaden för fristund. De försöker dölja att det är ett direkt maktutövande, denna tjugotre timmar om dygnet-cell, denna fria timme av cirkelgång. Vid sidan av dessa strukturskyddande funktioner så tjänar fängelserna även i lika stor grad kapitalistiska vinstintressen. Fångarna utnyttjas som billig arbetskraft och utnyttjandet marknadsförs som ”rehabilitering.” Som en fortsättning på ovan nämnda logik legitimerar det hastigt ökande antalet anstalter ett ökat antal fångar. För att nämna några lokala exempel: utbyggnaden av den så kallade ”utvisningsarresten” på Hamburgs flygplats, det planterade förvaret i Glücksstadt eller det nya ungdomsfängelset som byggs till den redan existerande anstalten Billwerder. Dessa bidrar alltså inte bara till maximering av vinst och maktutövande utan går också hand i hand med expansionen av social kontroll, som i första hand drivs framåt av den teknologiska utvecklingen.

Fängelser förbättrar inte människor. De bidrar inte till lösningar på konflikter och samhälleliga problem. Vi är mycket väl medvetna om att en förstörelse och ett icke-existerande [av fängelserna] inte betyder att de sociala konflikterna automatiskt upphör. Vi kommer att tvingas möta varandra, också i de svåra och hårda samtalen. Men just detta att möta varandra är en del av ett liv och en värld som bygger på frihet och solidaritet istället för pengar och vinstintresse.

Därför behövs självorganisering istället för parlamentarism och gränssystem. För att försöka kämpa för ett liv utan härskare, för självbestämmande med målet att alla ska leva i frihet. För att göra detta behöver vi nya sätt att relatera till varandra, fria från tvång och logiken som styr den härskande och den behärskade. Självklart gör vi fel när vi försöker och nej, vi har ingen masterplan. För oss handlar det om det gemensamma utvecklandet av våra idéer och vi utgår från att det är inte är någon enkel process. Trots det måste vi fråga oss själva, vilka förväntningar vill vi egentligen motsvara och sedan kämpa oss till ett utrymme. Denna väg är svår och kräver mod men den för kanske med sig upptäckten av nya gemenskaper.

Det som hjälper oss på denna väg är solidaritet och ömsesidigt stöd istället för konkurrens och utanförskap. Målet är en värld där det inte längre spelar någon roll vilken hudfärg vi har, vilket kön vi har eller vart vi kommer ifrån eller vad vi äger. Ja, vi drömmer om och kämpar för den andra världen, för vi ser inget annan väg och vi märker redan nu, i det lilla, vilken styrka vi kan utveckla med våra hjärtan och vår kärlek till frihet, som är starkare än deras repression.

Repression försöker alltid skapa rädsla, isolera, förlama och splittra. Vi vill inte låtsas som att vi inte är rädda, som om våra liv inte påverkas. Men vi vill inte fastna där, för det som faktiskt står ansikte mot ansikte med all den här skiten är stunder av sammanhållning och stöd. Ur dessa stunder, och det är myntets andra sida, växer en styrka fram som vi aldrig har tidigare upplevt. Vi kommer närmre varandra, vi stöttar varandra när vi är rädda, vi skrattar, vi får stöd från tusentals platser och vi låter inte vanmakten ta över. Vi fortsätter vara rasande och fyllda av kamplust. Även om vi saknar två personer från vår sida otroligt mycket ibland, så är de alltid med oss. I besluten vi fattar och i kamperna som vi fortsätter att kämpa. Att inte ha dem hos oss river upp ett stort hål i våra hjärtan, att veta att de sitter i häktet gör oss rasande. Rasande blir vi också av snutjävlarna som hänger efter en som spyflugor i röven, som försöker göra sina fattiga, långtråkiga och livegna liv spännande när de spanar på och observerar oss. Vad är det då de ser när de spanar? Kanske en otrolig solidaritet som vi får ta del av eller alla människor som på så många olika sätt uttrycker och erbjuder stöd.

Meddelandena, hälsningarna och solidaritetshandlingarna som har nått oss på de mest skilda vägar, har ofta varit överväldigande och alltid stöttande. Denna solidaritet hjälpte oss igenom de första, ofta kaotiska, veckorna och visade att vi inte är ensamma i våra kamper.

Solidaritet har många betydelser men den är alltid ett angrepp på den existerande ordningen och en framåtdrivande kraft för de egna kamperna och projekten.

Vi hälsar till de kamrater som för tillfället inte kan stå vid vår sida och försäkrar dem, att de alltid är med oss. Vi är inte ensamma. Ni tre är inte ensamma.

Ytterligare en hälsning till alla de som befinner sig i liknande situationer runtom i världen, var ni än är!

Ni kan röva bort våra vänner men inte våra idéer.

Eld till alla fängelser – frihet för de tre från parkbänken och alla andra fångar!

Solidaritets-sammanhanget runt ”De tre från parkbänken.”