Hej därute!                                        Lördag den 10 augusti 2019

Nu har det gått lite mer än en månad sedan vi tre från parkbänken greps och sen två av oss fortsatte in i häktet. I detta brev vill jag försöka skildra min individuella situation en aning. När det kommer till anklagelserna eller utredningsläget kan jag inte säga något då vi som är inblandade inte får kommunicera mellan varandra. Jag kan bara ansluta mig till rådet att inte ägna sig åt spekulationer, skvaller eller panik.

Det av all solidaritet och stöttning som når in till mig är underbart och överväldigande. Mängderna av post, hälsningarna, bilderna och manifestationerna ger mig kraft och tillförsikt. Ni är fantastiska!

Men nu till häktet. Min situation innebär, åtminstone under första månaden, tjugotre timmars inspärrning på tio kvadratmeter med en säng, bord, stol, skåp, toalett och handfat. En timmes promenad, i mitt fall tillsammans med de andra fångarna på min våning, ibland på förmiddagen och ibland på eftermiddagen. Vi väcks 06:30 med en gäll alarmklocka, lunch serveras vid 11:30, kvällsmat vid 16:30. Kvällsmaten måste räcka till frukosten, då det på morgonen bara serveras varmt vatten eller te. Det som serveras räcker för det mesta för att göra en någorlunda mätt. Den som däremot vill tillfredsställa ett högre näringsintag hänvisas till anstaltskiosken. Varje onsdag delas tyskspråkiga beställningslistor ut och insamlas nästa dag. På lördagen får en hämta beställningen. De inte speciellt prisvärda produkterna betalas med pengar från det personliga häkteskontot. På kontot har en de pengar som fanns i fickorna när en greps, pengar som förts över från utsidan och den tramsiga lönen som betalas ut om en arbetar under tiden i häktet. I motsats till straffanstalt är arbetet inget tvång här och en arbetar i grund och botten med anstaltsdriften – köket, hushållssysslor, måleri, tvätteri…

Bland andra ”specialiteter” som erbjuds i häktet kan nämnas en hyr-radio, hyr-TV, deltagande i sportgrupper, samtalsgrupper, kurser och så vidare. Samtliga måste ansökas om via hemställan och självklart fungerar hela kåkbyråkratin bara på tyska. Handläggandet av dessa ansökningar tar minst ett par veckor. Plitarna är uttalat fåordiga, varje liten bit information som berör kåkvardagen måste dras ur dem, frågor besvaras irriterat och motvilligt, bara ett fåtal pratar engelska.

Intagningsproceduren, som även omfattar nakna knäböj och den första natten i ”observationscell”, där en berövas de civila kläderna, i en cell där ljuset förblir på hela natten och förvirrande maratonlöpningar genom anstalten, påminner om en initiering, som ska få en att förstå att från och med nu är du bara en del av en juridisk process som ska förvaltas och inget annat. En förnedrande erfarenhet. Efter natten i OBS-cellen får en tillbaka de civila kläderna men det är ett undantag. På många andra anstalter är fängelseuniform standard.

Majoriteten av dem jag lär känna här har spärrats in på grund av drogrelaterade anklagelser eller så kallade anskaffningsbrott och saknar antingen ett tyskt pass eller har andra medborgarskap utöver det tyska. Detta används mot dem och anses utgöra en flyktfara. De fångar som inte pratar tyska är ofta utlämnade åt plitarnas nedlåtande ignorans, som inte sällan bär på rasistiska undertoner. Kåkbyråkratin har bara för mig under de första dagarna varit ogenomskådlig och jag är ändå van vid den tyska ordningsmanin. Det blir helt uppenbart att det påstådda juridiska syftet med häktet, att säkra de gripna på en plats så att de inte påverkar utredningen, bara är en aspekt av häktets användning.

Dessa trakasserande omständigheter, vars omfattning jag bara kan försöka beskriva utifrån min situation, handlar egentligen entydigt om att ingjuta osäkerhet, att förnedra, isolera och disciplinera. Det gäller framför allt under de första veckorna. Tills dess att en får ringa, skriva brev och ta emot besök, förflyter många dagar där du bara har dig själv, en penna och ett papper i cellen. Den tidigaste möjligheten att få komma ut är två veckor efter gripandet. Det är alltså ingen överraskning att de två första veckorna i häktet skapar en utomordentligt fungerande fabrik som producerar (ofta falska) anklagelser, (ofta förhastade) bekännelser och därmed (för staten) framgångsrika domar. På så vis legitimerar detta system ständigt sig självt. Jämte dem som sitter här under pågående utredningar som ofta släpps ut snabbt, då de erkänner, golar eller deras häktningsförhandlingars utfall är nådigare, träffar jag många dömda som sitter av bötesstraff genom ett så kallat Ersatzfreiheitsstrafe. Den som inte betalar böter, får förr eller senare en arresteringsorder och vid nästa poliskontroll åker du rakt in i häktet. En dag i häktet motsvarar en fastlagen dagsbot. Jag har hört allt mellan sex-tio Euro. Den som har tur lyckas nå vänner eller anhöriga som kan betala hela summan eller åtminstone en del av den. Den som inte har någon sitter av sina skulder under häktningsförhållanden. Dessa fångar får inte heller arbeta även om många vill det, för att få byta hungerlönen mot ett par dagar i frihet.

Listan på möjliga exempel, anekdoter, som bara gör en rasande kan förstås göras väldigt lång men det vill jag inte ägna mig åt nu.

Den som tar sig en närmare titt kan inte annat än bekräfta den ofta formulerade tesen att fängelset är en spegel av samhället. Jag möter inte bara samma uppenbara ondska som finns på utsidan, samma rasism, samma frånvaro av solidaritet och likgiltighet; jag möter även samma mekanismer av utanförskap, privilegier, disciplinering, tvång och utnyttjande, som karaktäriserar denna världs drivkrafter, fast koncentrerat som solen genom en lupp: som om de inspärrade hade vaccinerats med en intensivkurs i hur de ska bete sig.

Att begrepp som integration, disciplin (eller disciplinåtgärder) eller ett gott ledarskap, som dyker upp i nästan vart och ett av detta samhälles tvångssituationer, om så i skolan, på arbetsförmedlingen, i jobbet, i samband med socialtjänsten (i många fall men säkert inte alla) eller i just fängelset, har sitt ursprung i det militära, åskådliggör att inga av dessa aspekter av maktutövande eller kontroll kan betraktas isolerade från varandra.

Den som har ett grundläggande problem med auktoriteter och maktutövande, om det inte handlar om någon med en ideologiskt skapad annorlunda variant av ett samhälle präglat av tvång och disciplinering som mål, så borde en inte tiga om dessa samband.

När staten spärrar in oss som motståndare till dess maktutövande, så gör den det av samma anledningar som den spärrar in hemlösa eller den som snott en flarra vodka och inte kan betala böterna, den som har en marijuanaodling och den som har ett efternamn som stämmer överens med fel ”arabiska storfamilj” och får ett oproportionerligt högt straff jämfört med den blonda medbrottslingen.

Att känna sig olika nära enskilda fångar men ändå känna sig solidarisk är förståeligt och för mig ett grundläggande element i en faktisk solidaritet, som enligt mig måste ha en ömsesidig karaktär. En fångstödskultur och stödet till de som drabbats av repression, skulle nog må bra av att införliva en allmän analys av maktstrukturer i ett sammanhang där angrepp på staten ingår.

Att vi spärrades in är ingen enskild orättvisa, utan en nödvändig konsekvens av logiken som världen drivs av. Vi måste bryta denna logik för kunna befria alla viljor!

En hjärtlig, solidarisk kram! Tills alla är fria! En av de tre från parkbänken.