Ett brev från en fånge i Hamburg

Ljudet av skramlande nycklar, gångjärn av metall slår mot varandra, lås och dörrar som stängs och öppnas. De ledsagar en från väckningens första ögonblick 06:45 till sent om natten, då plitarna går sin runda genom den arenaupplysta gården. Ljuden är allerstädes närvarande, så att en snabbt får känslan av att det spelas en skiva med industriell musik på repeat i bakgrunden. Då och då skruvas det lite lägre eller högre.

När fångarna väljer att jobba får de ”till och med” nyckeln till sin egen cell. Ett schackdrag av lättnad som saknar motstycke i cynism. Som många andra av dragen i detta kretslopp av morot och piska fungerar det tyvärr rätt bra. Det börjar redan med de små sakerna i cellen. När cellen till exempel inte längre kallas cell utan ”bostadsrum” eller ”arbetsplats” som den kallas i vissa formulär som ska fyllas i. Denna logik är genomgående – sanktioner som isolering eller den fientliga behandlingen från plitarna, som huvudsakligen består av att ”rätten att arbeta”, ”rätten att handla” eller ”rätten” att till ett högt pris ”få hyra en TV med abonnemang” dras in.

Jag förstår att många fångar vill jobba, för att det är en möjlighet att få lämna cellen och det ger en chansen att finansiera det för överlevnaden nödvändiga kioskinköpen. Jag tycker ändå att det är viktigt att inte låta gränserna mellan fångar och fångvaktare bli luddiga. Jag tycker att det är fel när plitar aktivt deltar i så kallade ”fritidsaktiviteter.” På samma sätt har jag inga personliga samtal med dem, bara för att jag tvingas till att permanent dela utrymmen med dem. Jag är inte här frivilligt och varje dag spärras jag in av dem på nytt. Jag får alldeles för ofta höra ”De gör ju bara sitt jobb.” Det kan inte finnas någon jämlikhet mellan oss och jag måste inte sträva efter att bli väl behandlad. Det är självklart för jobbigt och till viss del farligt att söka en permanent öppen konflikt med plitarna. Men det är möjligt att inskränka kommunikationen med dem till bara det rent tekniska som krävs för överlevnaden.

Precis som överallt annars delegeras ansvaret bort här, vilket gör fängelset till en plats där det konstanta utövandet av makt över andra människor blir extra tydligt och synligt. När en plit än en gång skriker på en fånge för att den tvingats ställa en vardaglig fråga som handlar om fångens (över)levnadsförhållanden. När en människa än en gång måste ställa frågor, då den saknar den språkliga förmågan att förstå order som bara ges på tyska eller ibland på fantasi-engelska. När fångvaktarna blir aggressiva och rasistiska för att dölja sin okunskap. När fångarna leds ut på gården för att under en timme om dagen gå i cirklar och sedan spärras in tjugotre timmar i cellen igen.

Alla de fullkomligt normala och livsviktiga saker som t.ex. sinnesstimulering, att se på bilder, att kunna läsa något, föra ett samtal med en annan människa eller bara att få ta del av information och nyheter från världen utanför murarna, eller för dem utan tillgång till klocka: vetskapen om hur mycket klockan är, presenteras och hanteras som privilegier. Privilegier som fångarna ska vara tacksamma för.

Det finns inget som rättfärdigar fängelser. Inte ens de som sitter här, vars brott är oförenliga med ett frihetligt liv, förändras här inne. Varje människa som samarbetar med denna maskin, oavsett om det handlar om tekniker, läkare eller socialarbetare, drar sitt strå till stackens fungerande och låser med den egna handen dörren bakom sig.

En fånge, Hamburg, juli 2019.