Husrannsakan 9 oktober riktad mot de tre från parkbänken

Igår den nionde oktober genomfördes vid lunchtid en husrannsakan i Hamburg av LKA-snutar. De skaffade sig tillträde till ett kollektivhus för att säkra skrivprover från den trejde, icke frihetsberövade personen. De lyckades även ta DNA av personen.

LKA-snutarna tillät inga vittnen och tog sig även in i andra utrymmen, som inte är kopplade till den anklagade personen, vilket strider mot de regler de säger sig försvara och leva efter… 

Fortsätt skriv och stötta de drabbade, såväl de fängslade som den som igår blev våldgästad.

 

Frihet, styrka och kärlek till de tre från parkbänken och alla de som drabbas av repressionen!

Ljudet av nycklar och metall

Ett brev från en fånge i Hamburg

Ljudet av skramlande nycklar, gångjärn av metall slår mot varandra, lås och dörrar som stängs och öppnas. De ledsagar en från väckningens första ögonblick 06:45 till sent om natten, då plitarna går sin runda genom den arenaupplysta gården. Ljuden är allerstädes närvarande, så att en snabbt får känslan av att det spelas en skiva med industriell musik på repeat i bakgrunden. Då och då skruvas det lite lägre eller högre.

När fångarna väljer att jobba får de ”till och med” nyckeln till sin egen cell. Ett schackdrag av lättnad som saknar motstycke i cynism. Som många andra av dragen i detta kretslopp av morot och piska fungerar det tyvärr rätt bra. Det börjar redan med de små sakerna i cellen. När cellen till exempel inte längre kallas cell utan ”bostadsrum” eller ”arbetsplats” som den kallas i vissa formulär som ska fyllas i. Denna logik är genomgående – sanktioner som isolering eller den fientliga behandlingen från plitarna, som huvudsakligen består av att ”rätten att arbeta”, ”rätten att handla” eller ”rätten” att till ett högt pris ”få hyra en TV med abonnemang” dras in.

Jag förstår att många fångar vill jobba, för att det är en möjlighet att få lämna cellen och det ger en chansen att finansiera det för överlevnaden nödvändiga kioskinköpen. Jag tycker ändå att det är viktigt att inte låta gränserna mellan fångar och fångvaktare bli luddiga. Jag tycker att det är fel när plitar aktivt deltar i så kallade ”fritidsaktiviteter.” På samma sätt har jag inga personliga samtal med dem, bara för att jag tvingas till att permanent dela utrymmen med dem. Jag är inte här frivilligt och varje dag spärras jag in av dem på nytt. Jag får alldeles för ofta höra ”De gör ju bara sitt jobb.” Det kan inte finnas någon jämlikhet mellan oss och jag måste inte sträva efter att bli väl behandlad. Det är självklart för jobbigt och till viss del farligt att söka en permanent öppen konflikt med plitarna. Men det är möjligt att inskränka kommunikationen med dem till bara det rent tekniska som krävs för överlevnaden.

Precis som överallt annars delegeras ansvaret bort här, vilket gör fängelset till en plats där det konstanta utövandet av makt över andra människor blir extra tydligt och synligt. När en plit än en gång skriker på en fånge för att den tvingats ställa en vardaglig fråga som handlar om fångens (över)levnadsförhållanden. När en människa än en gång måste ställa frågor, då den saknar den språkliga förmågan att förstå order som bara ges på tyska eller ibland på fantasi-engelska. När fångvaktarna blir aggressiva och rasistiska för att dölja sin okunskap. När fångarna leds ut på gården för att under en timme om dagen gå i cirklar och sedan spärras in tjugotre timmar i cellen igen.

Alla de fullkomligt normala och livsviktiga saker som t.ex. sinnesstimulering, att se på bilder, att kunna läsa något, föra ett samtal med en annan människa eller bara att få ta del av information och nyheter från världen utanför murarna, eller för dem utan tillgång till klocka: vetskapen om hur mycket klockan är, presenteras och hanteras som privilegier. Privilegier som fångarna ska vara tacksamma för.

Det finns inget som rättfärdigar fängelser. Inte ens de som sitter här, vars brott är oförenliga med ett frihetligt liv, förändras här inne. Varje människa som samarbetar med denna maskin, oavsett om det handlar om tekniker, läkare eller socialarbetare, drar sitt strå till stackens fungerande och låser med den egna handen dörren bakom sig.

En fånge, Hamburg, juli 2019.

Brev från en av de tre

Hej därute!                                        Lördag den 10 augusti 2019

Nu har det gått lite mer än en månad sedan vi tre från parkbänken greps och sen två av oss fortsatte in i häktet. I detta brev vill jag försöka skildra min individuella situation en aning. När det kommer till anklagelserna eller utredningsläget kan jag inte säga något då vi som är inblandade inte får kommunicera mellan varandra. Jag kan bara ansluta mig till rådet att inte ägna sig åt spekulationer, skvaller eller panik.

Det av all solidaritet och stöttning som når in till mig är underbart och överväldigande. Mängderna av post, hälsningarna, bilderna och manifestationerna ger mig kraft och tillförsikt. Ni är fantastiska!

Men nu till häktet. Min situation innebär, åtminstone under första månaden, tjugotre timmars inspärrning på tio kvadratmeter med en säng, bord, stol, skåp, toalett och handfat. En timmes promenad, i mitt fall tillsammans med de andra fångarna på min våning, ibland på förmiddagen och ibland på eftermiddagen. Vi väcks 06:30 med en gäll alarmklocka, lunch serveras vid 11:30, kvällsmat vid 16:30. Kvällsmaten måste räcka till frukosten, då det på morgonen bara serveras varmt vatten eller te. Det som serveras räcker för det mesta för att göra en någorlunda mätt. Den som däremot vill tillfredsställa ett högre näringsintag hänvisas till anstaltskiosken. Varje onsdag delas tyskspråkiga beställningslistor ut och insamlas nästa dag. På lördagen får en hämta beställningen. De inte speciellt prisvärda produkterna betalas med pengar från det personliga häkteskontot. På kontot har en de pengar som fanns i fickorna när en greps, pengar som förts över från utsidan och den tramsiga lönen som betalas ut om en arbetar under tiden i häktet. I motsats till straffanstalt är arbetet inget tvång här och en arbetar i grund och botten med anstaltsdriften – köket, hushållssysslor, måleri, tvätteri…

Bland andra ”specialiteter” som erbjuds i häktet kan nämnas en hyr-radio, hyr-TV, deltagande i sportgrupper, samtalsgrupper, kurser och så vidare. Samtliga måste ansökas om via hemställan och självklart fungerar hela kåkbyråkratin bara på tyska. Handläggandet av dessa ansökningar tar minst ett par veckor. Plitarna är uttalat fåordiga, varje liten bit information som berör kåkvardagen måste dras ur dem, frågor besvaras irriterat och motvilligt, bara ett fåtal pratar engelska.

Intagningsproceduren, som även omfattar nakna knäböj och den första natten i ”observationscell”, där en berövas de civila kläderna, i en cell där ljuset förblir på hela natten och förvirrande maratonlöpningar genom anstalten, påminner om en initiering, som ska få en att förstå att från och med nu är du bara en del av en juridisk process som ska förvaltas och inget annat. En förnedrande erfarenhet. Efter natten i OBS-cellen får en tillbaka de civila kläderna men det är ett undantag. På många andra anstalter är fängelseuniform standard.

Majoriteten av dem jag lär känna här har spärrats in på grund av drogrelaterade anklagelser eller så kallade anskaffningsbrott och saknar antingen ett tyskt pass eller har andra medborgarskap utöver det tyska. Detta används mot dem och anses utgöra en flyktfara. De fångar som inte pratar tyska är ofta utlämnade åt plitarnas nedlåtande ignorans, som inte sällan bär på rasistiska undertoner. Kåkbyråkratin har bara för mig under de första dagarna varit ogenomskådlig och jag är ändå van vid den tyska ordningsmanin. Det blir helt uppenbart att det påstådda juridiska syftet med häktet, att säkra de gripna på en plats så att de inte påverkar utredningen, bara är en aspekt av häktets användning.

Dessa trakasserande omständigheter, vars omfattning jag bara kan försöka beskriva utifrån min situation, handlar egentligen entydigt om att ingjuta osäkerhet, att förnedra, isolera och disciplinera. Det gäller framför allt under de första veckorna. Tills dess att en får ringa, skriva brev och ta emot besök, förflyter många dagar där du bara har dig själv, en penna och ett papper i cellen. Den tidigaste möjligheten att få komma ut är två veckor efter gripandet. Det är alltså ingen överraskning att de två första veckorna i häktet skapar en utomordentligt fungerande fabrik som producerar (ofta falska) anklagelser, (ofta förhastade) bekännelser och därmed (för staten) framgångsrika domar. På så vis legitimerar detta system ständigt sig självt. Jämte dem som sitter här under pågående utredningar som ofta släpps ut snabbt, då de erkänner, golar eller deras häktningsförhandlingars utfall är nådigare, träffar jag många dömda som sitter av bötesstraff genom ett så kallat Ersatzfreiheitsstrafe. Den som inte betalar böter, får förr eller senare en arresteringsorder och vid nästa poliskontroll åker du rakt in i häktet. En dag i häktet motsvarar en fastlagen dagsbot. Jag har hört allt mellan sex-tio Euro. Den som har tur lyckas nå vänner eller anhöriga som kan betala hela summan eller åtminstone en del av den. Den som inte har någon sitter av sina skulder under häktningsförhållanden. Dessa fångar får inte heller arbeta även om många vill det, för att få byta hungerlönen mot ett par dagar i frihet.

Listan på möjliga exempel, anekdoter, som bara gör en rasande kan förstås göras väldigt lång men det vill jag inte ägna mig åt nu.

Den som tar sig en närmare titt kan inte annat än bekräfta den ofta formulerade tesen att fängelset är en spegel av samhället. Jag möter inte bara samma uppenbara ondska som finns på utsidan, samma rasism, samma frånvaro av solidaritet och likgiltighet; jag möter även samma mekanismer av utanförskap, privilegier, disciplinering, tvång och utnyttjande, som karaktäriserar denna världs drivkrafter, fast koncentrerat som solen genom en lupp: som om de inspärrade hade vaccinerats med en intensivkurs i hur de ska bete sig.

Att begrepp som integration, disciplin (eller disciplinåtgärder) eller ett gott ledarskap, som dyker upp i nästan vart och ett av detta samhälles tvångssituationer, om så i skolan, på arbetsförmedlingen, i jobbet, i samband med socialtjänsten (i många fall men säkert inte alla) eller i just fängelset, har sitt ursprung i det militära, åskådliggör att inga av dessa aspekter av maktutövande eller kontroll kan betraktas isolerade från varandra.

Den som har ett grundläggande problem med auktoriteter och maktutövande, om det inte handlar om någon med en ideologiskt skapad annorlunda variant av ett samhälle präglat av tvång och disciplinering som mål, så borde en inte tiga om dessa samband.

När staten spärrar in oss som motståndare till dess maktutövande, så gör den det av samma anledningar som den spärrar in hemlösa eller den som snott en flarra vodka och inte kan betala böterna, den som har en marijuanaodling och den som har ett efternamn som stämmer överens med fel ”arabiska storfamilj” och får ett oproportionerligt högt straff jämfört med den blonda medbrottslingen.

Att känna sig olika nära enskilda fångar men ändå känna sig solidarisk är förståeligt och för mig ett grundläggande element i en faktisk solidaritet, som enligt mig måste ha en ömsesidig karaktär. En fångstödskultur och stödet till de som drabbats av repression, skulle nog må bra av att införliva en allmän analys av maktstrukturer i ett sammanhang där angrepp på staten ingår.

Att vi spärrades in är ingen enskild orättvisa, utan en nödvändig konsekvens av logiken som världen drivs av. Vi måste bryta denna logik för kunna befria alla viljor!

En hjärtlig, solidarisk kram! Tills alla är fria! En av de tre från parkbänken.

Frihet för de tre på barkbänken!

Under natten mellan den åttonde och nionde juli 2019 greps tre av våra kamrater och vänner. Under samma natt genomfördes flera husrannsakan i olika stadsdelar i Hamburg, där de boende i vissa fall slets upp ur sängen under pistolhot. Misstanken som ligger till grund för dessa repressiva handlingar är enligt åklagarmyndigheten förberedelse till mordbrand. Den nionde juli hölls häktningsförhandlingar och två av de tre häktades medan den tredje släpptes under villkoren att den en gång i veckan anmäler sig på en polisstation och inte lämnar landet. Den häktningsförhandling som yrkades av försvaret och som skulle hållas två veckor senare drogs tillbaka av strategiska skäl. Datum för ytterligare häktningsförhandlingar är för närvarande inte möjligt att sia om.

De båda fångarna har tvingats lämna ifrån sig DNA men den som befinner sig på fri fot har sluppit det, då det tydligen bara ska röra sig om ”manligt” DNA som spårsäkrats.

De båda fångarna har det under omständigheterna ganska bra. Snutarna måste vara med på besöken, så de en timme långa besöken som tillåts två gånger i månaden följer deras luckor i kalendern. Telefonsamtal, som tillåts totalt en timme i månaden, och brev övervakas och granskas av snuten, häktespersonal och åklagarkammaren. Med andra ord finns det ingen möjlighet till privata samtal mellan fångarna och deras vänner och familj. De har båda klart för sig vad denna plats förväntas göra med dem men de håller trots det huvudet högt och har solidarisk kontakt med de andra fångarna.

Den tredje från parkbänken mår också okej under omständigheterna. Alla solidaritetshälsningar och -aktioner från när och fjärran ger kraft och styrka att ta sig igenom den jävla skiten.

Även om den inte befinner sig i fängelse, så befinner den sig i en annan form av frihetsberövande. Särskilt skyldigheten att anmäla sig till en snutstation är ett maktutövande över en persons kropp. Alla tvångsåtgärder, oavsett om det handlar om fotboja, husarrest eller anmälningsplikt, är statliga instrument för att säkerställa att en inte kan fly detta system och att en till synes är utlämnad åt dess makt.

Från medias och snutens sida görs återkommande kopplingar mellan anklagelsen mot de tre och G20-toppmötet [i Hamburg 2017]. Här måste det dock sägas klart och tydligt: det är repressionsapparatens påhitt. Samtidigt går det inte att betrakta gripandet och häktningen av kamraterna utan den speciella situation och stämning som uppstått och fortfarande härskar i Hamburg efter G20-mötet. Efter det praktiska nederlaget på gatorna under julidagarna 2017 följde en medial och officiell motoffensiv från politiken och snuten i form av flera offentliga efterlysningar med bilder på personer som ska ha deltagit i kravallerna, inrättandet av specialkommissionen ”Svarta Blocket [Soko Schwarzer Block] ” m.m. som beredde väg för den politiska och juridiska hetsen. Bland annat för att möjliggöra och framkalla de ”hårda straff” som politiken krävt av domstolarna, skapades mycket välriktat ett klimat av splittring, avpolitisering och avståndstagande.

Säkerhetspolisen och andra myndigheter får fortsatt såväl medel som fria händer för att angripa och vända upp och ner på stadens radikala strukturer. Span, videoövervakning, mjukvara för ansiktsigenkänning… denna lista kan göras mycket längre. Vi måste även utgå från att dessa metoder används i detta nu.

Denna situation ska inte missförstås som en klagosång. När våra kamper är framgångsrika kommer staten alltid att reagera. Trots denna insikt är statens hämndlystnad fortsatt aktuell och det handlar inte om dessa påstådda handlingar, inte bara, utan det handlar om att staten försöker utforska och söndra varje antagonistisk rörelse; den försöker kriminalisera frihetliga idéer. Vi får alltså inte glömma andra processer och fångar i samma statliga ärende, som de i ”Elbchausee-processen” eller i storprocessen ”Rondenbarg-komplexet” som ska inledas mot slutet av året. Visa också dem er solidaritet och lämna inte de åtalade ensamma!

Denna post-G20-situation ramas in av en auktoritär utveckling och en högervåg i Europa. Taggarna utåt och repressionen inåt, det ständigt stegrande ropet efter lag och ordning, speciallagar som bundesländernas nya polislagar och läger för internerande av flyende människor, samhällets militarisering… alla dessa saker gör våra kamper mer akuta. Låt oss alltså inte tappa modet. Vi kommer att finna varandra på platser där motståndet växer och utmana den härskande ordningen.

Kampen mot fängelser och fängelsesystem kan inte frånkopplas den sociala frågan. Inte heller från den samhälleliga logik som bygger på auktoritet och härskande, på diskriminering, konkurrens, utnyttjande och orättvisor. Fängelser är ett av många, vart och ett mer eller mindre tydligt och kännbart, element i härskarstrukturens helhet. Element som ömsesidigt stöttar, förutsätter och legitimerar varandra. Så följer alltså även faktumet att majoriteten av fångarna är fattiga och People of Color denna logik.

Lagar och regler som bestäms av ett fåtal för resten av jordens befolkningen avgör vad som är rätt och fel, vem och vad som ska skyddas och vem som ska bestraffas. Dessa normer, som innefattar den statliga logiken, är något vi förväntas underkasta oss.

Det är kvittar för oss om de tre kamraterna eller andra fångar i de statliga hantlangarnas våld anses vara ”skyldiga.” Vi vet att makthavare runtom i världen i alla tider har spärrat in folk för deras idéer. Folk som misshagar, som uppfattas som missanpassade eller antagonistiska, de som motsätter sig detta system och som avslöjar dess maktkåthet.

Fängelser fungerar därför på flera nivåer. Å ena sidan ska de tjäna som avskräckande exempel mot utsidan och samtidigt ska de presentera statens ”framgångar” i kampen mot dess fiender. Å andra sidan (muren) ska fängelset bryta ner individen, gör den lydig och foglig eller i värsta fall begrava den levande. I denna process normaliseras fångenskapen. Cellen kallas för bostadsrum och gårdspromenaden för fristund. De försöker dölja att det är ett direkt maktutövande, denna tjugotre timmar om dygnet-cell, denna fria timme av cirkelgång. Vid sidan av dessa strukturskyddande funktioner så tjänar fängelserna även i lika stor grad kapitalistiska vinstintressen. Fångarna utnyttjas som billig arbetskraft och utnyttjandet marknadsförs som ”rehabilitering.” Som en fortsättning på ovan nämnda logik legitimerar det hastigt ökande antalet anstalter ett ökat antal fångar. För att nämna några lokala exempel: utbyggnaden av den så kallade ”utvisningsarresten” på Hamburgs flygplats, det planterade förvaret i Glücksstadt eller det nya ungdomsfängelset som byggs till den redan existerande anstalten Billwerder. Dessa bidrar alltså inte bara till maximering av vinst och maktutövande utan går också hand i hand med expansionen av social kontroll, som i första hand drivs framåt av den teknologiska utvecklingen.

Fängelser förbättrar inte människor. De bidrar inte till lösningar på konflikter och samhälleliga problem. Vi är mycket väl medvetna om att en förstörelse och ett icke-existerande [av fängelserna] inte betyder att de sociala konflikterna automatiskt upphör. Vi kommer att tvingas möta varandra, också i de svåra och hårda samtalen. Men just detta att möta varandra är en del av ett liv och en värld som bygger på frihet och solidaritet istället för pengar och vinstintresse.

Därför behövs självorganisering istället för parlamentarism och gränssystem. För att försöka kämpa för ett liv utan härskare, för självbestämmande med målet att alla ska leva i frihet. För att göra detta behöver vi nya sätt att relatera till varandra, fria från tvång och logiken som styr den härskande och den behärskade. Självklart gör vi fel när vi försöker och nej, vi har ingen masterplan. För oss handlar det om det gemensamma utvecklandet av våra idéer och vi utgår från att det är inte är någon enkel process. Trots det måste vi fråga oss själva, vilka förväntningar vill vi egentligen motsvara och sedan kämpa oss till ett utrymme. Denna väg är svår och kräver mod men den för kanske med sig upptäckten av nya gemenskaper.

Det som hjälper oss på denna väg är solidaritet och ömsesidigt stöd istället för konkurrens och utanförskap. Målet är en värld där det inte längre spelar någon roll vilken hudfärg vi har, vilket kön vi har eller vart vi kommer ifrån eller vad vi äger. Ja, vi drömmer om och kämpar för den andra världen, för vi ser inget annan väg och vi märker redan nu, i det lilla, vilken styrka vi kan utveckla med våra hjärtan och vår kärlek till frihet, som är starkare än deras repression.

Repression försöker alltid skapa rädsla, isolera, förlama och splittra. Vi vill inte låtsas som att vi inte är rädda, som om våra liv inte påverkas. Men vi vill inte fastna där, för det som faktiskt står ansikte mot ansikte med all den här skiten är stunder av sammanhållning och stöd. Ur dessa stunder, och det är myntets andra sida, växer en styrka fram som vi aldrig har tidigare upplevt. Vi kommer närmre varandra, vi stöttar varandra när vi är rädda, vi skrattar, vi får stöd från tusentals platser och vi låter inte vanmakten ta över. Vi fortsätter vara rasande och fyllda av kamplust. Även om vi saknar två personer från vår sida otroligt mycket ibland, så är de alltid med oss. I besluten vi fattar och i kamperna som vi fortsätter att kämpa. Att inte ha dem hos oss river upp ett stort hål i våra hjärtan, att veta att de sitter i häktet gör oss rasande. Rasande blir vi också av snutjävlarna som hänger efter en som spyflugor i röven, som försöker göra sina fattiga, långtråkiga och livegna liv spännande när de spanar på och observerar oss. Vad är det då de ser när de spanar? Kanske en otrolig solidaritet som vi får ta del av eller alla människor som på så många olika sätt uttrycker och erbjuder stöd.

Meddelandena, hälsningarna och solidaritetshandlingarna som har nått oss på de mest skilda vägar, har ofta varit överväldigande och alltid stöttande. Denna solidaritet hjälpte oss igenom de första, ofta kaotiska, veckorna och visade att vi inte är ensamma i våra kamper.

Solidaritet har många betydelser men den är alltid ett angrepp på den existerande ordningen och en framåtdrivande kraft för de egna kamperna och projekten.

Vi hälsar till de kamrater som för tillfället inte kan stå vid vår sida och försäkrar dem, att de alltid är med oss. Vi är inte ensamma. Ni tre är inte ensamma.

Ytterligare en hälsning till alla de som befinner sig i liknande situationer runtom i världen, var ni än är!

Ni kan röva bort våra vänner men inte våra idéer.

Eld till alla fängelser – frihet för de tre från parkbänken och alla andra fångar!

Solidaritets-sammanhanget runt ”De tre från parkbänken.”

De tre på parkbänken

Vad har hänt?

Natten till den åttonde juli kontrollerades tre kamrater på en parkbänk och greps därefter. Kort därpå genomsöktes flera bostäder i Hamburg. Dörrar och inredning förstördes och en massa saker konfiskerades. I vissa fall fick de boende se en lista på saker som beslagtogs, i andra inte. En dag senare publicerade snutarna ett meddelande, där de anger “misstanke om förberedelse till allvarligt brott (förmodad mordbrand)” som orsak till gripandet. En dag senare fördes de gripna till häktesförhandlingar. Två häktades och sitter ännu häktade, den tredje släpptes efter att ha uppvisat en fast folkbokföringsadress och identitetshandlingar. Personen får inte lämna landet. Häktningen är alltså inte avslagen, utan bara tillfälligt upphävd.  En av försvarets ansökta häktningsförhandlingar har av strategiska grunder tagits tillbaka. När de äger rum så är det bakom lyckta dörrar.

Utredningen

Utredningen leds av Generalstaatsanwaltschaft, det högsta åklagarämbetet. Detta ämbete driver i regel storal processer som t.ex. mot PKK eller IS-medlemmar. Det som de inte pysslar med är stora fall som Breite-Strasse-fallet (en utdragen rättsprocess för några år sedan i Hamburg) eller Elbchaussee eller Rondenbarg-fallen i samband med G20 2017 i Hamburg. I och med deras inblandning dras eller försöks det så dras en hotfull ridå över fallet, mot vilken vi alla bör spjärna emot.

Då utredningen är i full gång, är det som alltid men om någonsin nu desto viktigare:

  • Prata inte med snuten eller andra repressionsmyndigheter!

  • Inga uttalanden eller spekulationer under pubrundan eller på internet eller i telefonen.

  • Prata inte med pressen.

  • Om ni själva vill publicera något, använd sånt som redan publicerats offentligt.

 

Hur har de det i häktet?

Häktesföhållandena på Holstenglacis-häktet är hårda. De båda sitter tjugotre timmar om dagen i cellen. En timmes promenad på gården och ett par timmars samsittning på helgerna (tillsammans med en annan fånge på avdelningen i cellen; hur länge beror på plitarnas tycke och humör) är den kontakt de har med andra fångar.

Båda har fått besök, där de övervakas av säkerhetspoliser i besöksrummet. Besökstiderna är mycket begränsade (två gånger i månaden, en timme med max tre personer). De har låtit veta att de håller huvudena högt och att de hört solidaritetsdemonstrationerna, manifestationerna, rop och fyrverkerier framför häktet och att det har gett dem mod och styrka. De har hittills inte fått ringa, då det ansvariga telefonbolaget var på semester. Båda fångarna har fått läsa böcker. Böcker går inte att skicka in till häktet, de måste beställas i original/nyskick av den häktade och godkännas av anstalten.

De båda kan äntligen ta emot brev, som dock genomläses av tre instanser (fängelse, säkerhetspolis och åklagare) vilket förlänger tiden innan de når fram. Skriv därför extra mycket till de båda, så att de alltid har något att läsa! Glöm inte att numrera sidorna, så att de häktade vet att breven kommit fram i sin helhet.

Tänk på att fångarna inte vill ha sina riktiga namn publicerade. Så var kreativa när ni skriker över murarna eller skjuter fyrverkerier utanför fängelset (bådadera görs bäst mellan 17-21:30) eller hälsa annars bara till alla fångarna som sitter där.

Fortsätt vara solidariska! Gör aktioner, organisera solidaritets-events (caféer, pubar, bruncher, konserter, fester, informationsmöten, brevskrevarkvällar, etc.). Var rädda om er och håll ögon och öron öppna. Sprid informationen till era vänner och låt oss tillsammans övervinna tystnaden och osäkerheten! Vi är rasande!

Freiheit für die „Drei von der Parkbank“!

Freiheit für alle Gefangenen!

 

(Fritt och fragmentariskt  översatt från parkbanksolidarity.blackblogs.org)